the best time in my life

även fast det bara är minnen, och bara är något som jag bara vill skratta åt idag, och bara strunta i, så är det inte så lätt. för alla i min omgivning är "det" över, "det" finns inte mer och "det" är bara ett gammalt minne som man kan slänga i en garderob. för mig är det inte helt så. jag har kommit på rätt väg, och har nästan hållt mig på vägen länge nu, nog länge för att våga ta steget och gå vidare.. men, det känns fortfarande ibland, den där saknaden, dom där orden och det där som jag tyckte om så mycket. att säga att det är över känns sorgligt, för jag vet själv att det bara är en del som är borta, men den andra delen finns kvar, hoppas jag. och jag vet själv att jag inte gör mit bästa för att hålla den levande delen vid liv. men, jag blir så rädd att komma tillbaka till det jag inte vill vara i. förra året tog det 3 veckor, så var känslan över. det här har tagit mer än ett halvår, det har tagit en hel vår, en hel sommar, & en hel höst att kunna släppa de. även fast jag vet, att de var mitt fel, iallafall endel av det. men nu inser jag, att de funkar inte längre. jag vill bara unna dig all lycka i världen, och hoppas att allting löser sig, men det är bara du som kan ta tag i dina problem.. och jag erkänner för mig själv, att jag var totalt såld, och jag var helt upp i det blå. men de var något som jag tyckte var speciellt. jag finns här om du behöver mig. goodbye.